Nu ska jobbet göras

Tack kroppen för att du samarbetade och gjorde ditt bästa den här extremt hetsiga och tuffa hösten, det är ett under att jag inte blev sjuk. Istället kom förkylningen nu i januari, men förhoppningsvis är det en liten en. Jag lyckades tyvärr tajma in den riktigt dåligt förra helgen när jag var på Bosön med orienteringsskyttelandslaget och skulle göra fystester. Jag har aldrig gjort nåt tröskel- eller syreupptagningstest tidigare så jag såg framemot det! Fick ju kasta in handduken men förhoppningsvis får jag en ny chans, vill verkligen se hur min kropp fungerar och om min känsla stämmer överens med sanningen. Men jag hann med väldigt mycket annat under helgen, löpanalys, styrketester,  föreläsningar om både fysisk och mental träning och motivationen steg. Jag vet vilket jobb som måste göras och jag vill bara komma igång! 

Det är fascinerande hur egentligen väldigt logiska saker ändå kan få en så motiverad. Det mentala är en extremt viktig del, i alla fall för mig. Det är mitt huvud som gör att jag kan ge det där lilla extra, det som ingen runt mig eller jag själv tror att jag har, men det är också mitt huvud som kan sänka mig vilken sekund som helst. Det sista har jag fått erfara och arbetat med konstant sen juniortiden, och kommit långt! Jag har jobbat stenhårt för att kunna vara i nuet, i det jag har precis framför mig. Allt annat är oväsentligt. I slutändan, efter all nedlagd träning, är det jag och mina tankar som bestämmer hur det går. Och jag tror att en måste komma på sitt eget recept för hur en når dit.

Ser framemot 2017! Nu ska jobbet göras! 

Ett litet uppehåll

Tanken när jag började skriva här var väl att uppdatera lite oftare än såhär, men ibland finns inte riktigt motivationen till att berätta. Analyserat och funderat har jag gjort en himla massa, som vanligt.

Jag började läsa de gamla inläggen för ett tag sen och jag måste erkänna att det pirrar i magen när jag läser vissa meningar. Samma härliga känsla som då när jag beskrev det första gången. Jag är superglad att jag arkiverat vissa känslor här i alla fall, och jag blir så motiverad av att läsa hur jag faktiskt har utvecklats. 

När jag tänker på 2016 så känns året sådär. Mycket kämpande och inge vidare resultat är första tanken. Sen inser jag ju att det har hänt massor. 10a på natt-SM, många stabila stafettlopp, ett riktigt bra lopp i Swedish League-finalen där jag slutade topp 20 och 23a på o-ringen. Jag har framförallt tagit ett steg närmare de bästa. 

2016 har fått mig att inse vad jag ska fokusera på 2017. Inga resultatmål, de har jag lämnat bakom mig. Nästa år ska jag få ihop alla delar, inte en i taget.

Den här tävlingssäsongen avslutades med två roliga nattävlingar, och jag känner att jag har besegrat rädslan litegrann. Samtidigt som det säkert är tack vare den jag gör betydligt färre missar när det är mörkt. På Smålandskaveln sprang jag första nattsträckan, och började lugnt och metodiskt för att få en bra känsla, och som vanligt försöka skapa en uppfattning om skogen. Fick känna på ett ordentligt grönområde och tappade tid till trean, vilket gjorde att jag efter det fick sällskap av Ida Bobach. Farten höjdes men jag behöll fokus eftersom jag visste att det närsomhelst kunde vara gafflat. Efter flera kontroller tillsammans drog jag slutsatsen att vi hade samma gaffel men så plötsligt delade vi på oss, vilket gjorde mig lite chockad då det var så sent på banan. Det var bara att kämpa vidare och ta mina kontroller. Gick i mål som 4a,  och blev 2.20 efter Bobach, vilket jag är nöjd med. Men framförallt nöjd med loppet och att jag vågade vara offensiv. Älskar den känslan. 

Sista tävlingen blev förra helgen. Nattpatrulltävling i Uppland med Julia. Vi hade riktigt bra teamwork och gjorde inga direkta missar på den ganska tuffa och grisiga banan. Skönt att besegra den flacka Upplandsterrängen jag ibland har svårt med. 

Sen maj har framförallt träningen varit extra kämpig. Jag har fått känna på hur det är att ha väldigt lite tid över, då jag gjort mitt examensarbete och dessutom pendlat långt varje dag. Jag hade min slutpresentation på Holmen förra veckan och jag är otroligt stolt att jag ändå fått ihop allt sen maj, även om det har varit jobbiga perioder. Nu har jag ett vikariat på några veckor och pendlandet fortsätter med ännu tidigare morgnar. Efter jul är det tomt i kalendern, vilket känns skönt, spännande och lite läskigt. Men den där ledigheten har nog aldrig varit mer efterlängtad. Sen får vi se vad det blir, men som vanligt har jag tusen idéer och drömmar. Ingenjör, plugga pedagogik, rita karta, eller heltidsproffs? 😉 

 

O-ringen

En vecka har gått sen jag stapplade i mål på den avslutande etappen i O-ringen. Jag var så trött, förstod knappt vad som var upp och ner på kartan och fick anstränga mig nåt otroligt för att inte missa på slutet. När jag gick i mål var jag bara glad att det var över. Hade inte riktigt förmågan att förstå vad som hände runtomkring, och det tog ett tag innan jag ens kunde förstå min placering. De fyra etapperna innan hade varit tuffa, men den sista, herregud vilken total tömning av kroppen.

Jag gjorde i vilket fall mitt bästa O-ringen någonsin, utifrån konkurrens och själva orienteringen.  Jag missade lite varje dag men orienterade stabilt och hade ingen riktigt dålig dag som jag alltid har haft tidigare. Det räckte till en 23e plats i D21 Elit och det är jag så nöjd med! Jag kom med som en av de sista i elitklassen och att jag skulle sluta 23a hade jag inte trott i början av veckan. Det är ju ingen topplacering men för mig var det ett viktigt steg. Jag lärde mig otroligt mycket under veckan, fick nya insikter om vad jag är riktigt bra på och vad jag behöver förbättra. Bland annat att jag kan växla fart fort, orientera riktigt offensivt och att jag orkar springa i den farten som krävs. Men inte på en hel långdistans än, och det ska jag göra i framtiden!

Foto: Johnny Fransson
Jag hade en grym O-ringenvecka. Trots en hel del nervositet hade jag exakt rätt känsla i magen, att jag älskar det här! Varenda liten cell skriker av lycka när jag får orientera och uppleva, bli så trött så jag halvt försvinner iväg från min egen kropp, gå i mål och känna mig nöjd med det jag åstadkommit. Tacksam var ett ord som fanns i huvudet under veckan. Jag var så otroligt tacksam.

Massa motivation rikare åkte jag hem, blev tokförkyld och krigar nu mot elaka bihålor. Återstår att se när jag får börja använda mig av all motivation.
 

10-mila 2016

Det här kan vara ett av de häftigaste, läskigaste och jobbigaste dygnen på mycket länge. Jag pratar såklart om 10-miladygnet. Redan på torsdagen innan började jag få ont i magen och nervositeten kom krypande. Egentligen var jag inte särskilt nervös, jag kände ett lugn med min orientering och löpformen har varit på väg uppåt. Men ändå började kroppen skicka ut alla möjliga signaler. Det var bara att gilla läget, men på samma gång var jag otroligt taggad och fokuserad på min andrasträcka. Lördagen kom och det var en otrolig lättnad när jag äntligen fick kartan i handen. Sen var det fullt ös som gällde i dryga 49 minuter. Kontrollerna satt där de skulle och det flöt på så himla bra. Det enda svåra var att sicksacka mellan löpare och försöka hålla fokus på mitt eget samtidigt som man inte fick tappa fart när man kom ikapp nya. Det var en härlig känsla att bara kunna gå om, och då främst för att jag orienterade bra och fort. Det där brukar annars var en svårighet för mig, att orientera offensivt och växla fart när terrängen och orienteringen faktiskt tillåter det. Men i lördags gick det prima! Och på väg in till växling kände jag på mig att jag plockat, men att jag skulle plocka 77 platser och växla ut Julia som 36a hade jag inte förväntat mig, det var gött! Här är kartan. Och alla i laget kämpade verkligen på, trots en massa otur och strul med fötter på första. Vi kan ännu bättre och att vi ändå slutade 27a är så kul och häftigt. Vi tar verkligen steg framåt hela tiden.

Direkt jag kom i mål i damkaveln förflyttades fokus till nästa uppgift. Förstasträckan i stora kavlen. Fram till 20.30 bestod tiden av att äta, dricka och vara skräckslagen. Jag var ordentligt trött och hade aldrig gjort nåt liknande innan så det var mycket tankar och känslor innan. Skulle jag verkligen klara 14 km till med så kort vila efter en total uttömning? Svaret blev ja! Fysiskt gick det bättre än jag trodde och jag hittade en bra nivå som gjorde att jag orkade hela banan. Men det var tufft mentalt. Fick påminna mig själv hela tiden om att läsa kartan och på slutet började kontrollerna flyta ihop lite. Men jag höll i hela vägen, missade totalt en minut och sprang i mål som första tjej på första sträckan. Här är kartan från 1 str. Jag är så imponerad av alla tjejer i vårt Ärlalag. Alla slet sig runt, trots lite vila, halvskadade och trötta. Vi har bevisat att vi är starka.

Och killarna slutade 9a! Det var verkligen ett häftigt dygn. Orientering är mäktigt och jag tar med mig en massa härliga minnen. Inte minst från högsta berget vi sprang över på första sträckan, där utsikten var helt sjuk och horisonten brann av solnedgången. Jag fick gåshud. Och jag var nog ganska ensam om att titta på utsikten, hehe.

   
  

 

Upp & ner, och så upp igen

Jäklar vilken berg- och dalbana den här våren har bjudit på. Det är inte många dagar i rad jag har kunnat träna på som jag vill. Det har varit så många förkylningar att jag tappat räkningen, en magsjuka och så hälproblem på det. Tjohoo. Och i och med att det fysiska har åkt upp ner har också motivationen gjort det. Det är tufft att behöva börja om så många gånger.

Men man kan inte göra mycket annat än att gilla läget och göra sitt bästa i den situationen man är i, vilket jag fått öva mycket på nu och också tycker att jag blivit bättre på. Men såklart, jag är en tävlingsmänniska och vill framåt, så besviken har jag helt klart varit.

Trots alla problem har det glimrat till emellanåt och jag har insett hur kul det är att orientera. Natt-SM var en sån kväll. Jag hade vilat hela veckan innan då bihålorna krånglat, och jag var osäker på om det verkligen skulle gå att springa. Men jag hade bestämt mig för att försöka och gick det inte så kunde man ju alltid gå hem. Jag var beredd på kluriga kontroller och började lugnt. Jag blir alltid väldigt fokuserad på natten vilket gjorde att jag inte tänkte så mycket på hur kroppen mådde. Den protesterade i alla fall inte, så det var bara att fortsätta. En kontroll i taget, och jag hamnade i den där bubblan jag älskar att vara i. Det är jag, mörkret och kartan. Förutom ett totalt hjärnsläpp på mitten där några minuter försvann är jag väldigt nöjd med genomförandet. Det gick inte fort, men jag gjorde mitt bästa för den dagen och framförallt hade jag väldigt kul. Det är inte särskilt ofta jag kommer i mål med ett leende när jag bommat flera minuter… Sen att mitt lopp räckte till en 10e plats var en stor bonus! Efter alla motgångar i vår så kändes det otroligt skönt. Jag fick mer motivation till att fortsätta kämpa, eftersom jag vet att jag har så mycket mer att ge. HÄR är hur jag sprang.

Samtidigt mitt i alla förkylningar har jag försökt peppa mig själv. Tänk vad långt jag har kommit på ett år. Jag kommer ihåg natt-SM förra året, då satt jag och kollade liverapporteringen och fällde nog till och med några tårar. Jag ville så gärna vara med. Jag hade ont bara jag satt på en stol, och jag visste inte då att disken i ryggen var sprucken. Men nu är jag här, jag kan springa tävlingar igen och jag har precis tagit min andra kotte i seniorklass!

  Emil kom också 10a, kul!

  Prisutdelningen på natt-SM

 

Äntligen.

Januari blev en av de längsta sjukperioder jag någonsin haft, även om jag lyckades komma igång mellan varven för att sen få lite bakslag med halsont. Jag är van med långa virus, blir inte sjuk särskilt ofta men när jag väl blir det då jäklar. Och den här gången slog jag nytt rekord.

Nu känns det som om kroppen börjar komma tillbaka till sitt normalläge. Jag vågade mig på intervaller i måndags, vilket var första intervallpasset på 8 veckor. Med den vetskapen känner jag nu i efterhand att det gick ganska bra ändå att springa. Tyvärr (och ibland tack o lov) så är min hjärna alltid inställd på att ge allt, i vissa lägen är det ju toppen, men ibland skulle den behöva tagga ner och strunta i allt runtomkring. Man jämför sig hela tiden med andra. Det blir något att ta itu med. Jag ska ju gå min väg, inte någon annans. Och är det något jag lärt mig de senaste åren så är det att allas vägar till framgång är extremt olika.

 

Byta fokus

Eftersom jag fortfarande är sjuk och otroligt less så är det dags att byta fokus. Skolan får vara prio nu för ett tag, och så får vi se när jag blir frisk. Muntlig examination i ledarskap är det som gäller nu. Kanske en av de roligaste, och mest utmanande kursen på länge!

2016

Har tyvärr börjat det nya året kasst när det gäller träningen. Såg framemot långpass, men blev istället förkyld. Som vanligt när jag blir sjuk får jag ett envist virus som vägrar ge upp.

Har i vilket fall testat på att åka långfärdsskridskor för första gången! Det var spännande, och jag lyckades ha turen att få åka på en perfekt is. Igår åkte jag även skidor för första gången den här vintern. Det var kanske inte riktigt lika kul som skridskorna… Halvförkyld och trött harvade jag runt 1 mil på ett konstsnöspår på 500 m. Men alltid något! Idag vaknade jag upp tröttare och med en värre förkylning, så nu blir det vila igen.

Man blir verkligen less av att inte kunna röra på sig som man vill. Det mentala får sig en törn. Samtidigt är det ju patetiskt att man surar för en förkylning, värre saker kan ju hända. Måste bli bättre på att påminna mig själv om det.

 

Det där med nattorientering

Jag har betat av en del nattlopp senaste veckorna och det är ju verkligen med blandade känslor jag ger mig ut i mörkret. Jag är så jäkla mörkrädd. Men jag har något slags beroende av att göra det jag är rädd för. Hela tiden. Sen borde jag ju rimligen bli mer trygg i nattorienterandet för varje gång, eller inte. Det är alltid samma höga puls, svettningar och illamående innan. Men det är väl det som är grejen. Jag får en sån otrolig kick av att vara helt ensam i mörkret. Allt är upp till mig, det gäller att tygla rädslan. Prestera. Tack vare alla dessa känslor är jag så sjukt fokuserad och orienterar mer noggrant, ibland på gränsen till för noggrant.

Förra helgen sprang jag nattsträckan på Smålandskaveln. I veckan innan hade jag intensivtränat med två nattcuper, och det kändes lite ringrostigt. Men jag visste att det skulle vara väldigt skönt att på startlinjen ha det i ryggen i alla fall. Som vanligt var jag otroligt nervös innan, men såklart blandades det med förväntan och pepp. Jag vet ju att jag kan. Jag och min planka (kompass) är ju trogna varann och det är ens bästa vän på natten, så jag kände mig ganska trygg. Själva loppet kändes betydligt längre än 57 minuter vilket troligen berodde på all anspänning och koncentration, blandat med några fler backar än jag är van vid. Fysiskt har jag inte riktigt kommit tillbaka helt och det kändes. Men jag gjorde exakt enligt planen. Först försöka lära känna terrängen, sen utifrån det ta säkra vägval och HELA tiden ha ett sista säkra nära inpå kontrollen. Ofta valde jag vägval så att jag fick en trygg ingång. Allt handlar om att ha kontroll, och har man kontroll får man en bra känsla. Jag fastnade på några vägval där det var lite brötigare än väntat, men bortsett från det och en liten krok på näst sista där jag lade bort tredjeplatsen var det ett väldigt bra lopp. Slutade femma i vilket fall, 5.53 efter Ida Bobach. Det var ett kvitto på att jag kan, och jag är på gång. Bara att jobba upp den fysiska biten igen och våga orientera ännu snabbare. Både på dagen och natten.

Jag och syrran som sprang andra i vårt lag, vi låg sexa efter två str. Kul!

25-mannakorten

Har länge tänkt att jag ska bli bättre på att analysera hur jag orienterar. Tycker själv att jag är ganska bra på att tänka efter och reflektera efter tävlingar, jag förstår ganska fort vad missarna beror på, men nu är det dags att ta ett steg till. Det är kul att kika på GPSen efteråt och det kommer bli häftigt att ha allt arkiverat här. Får se hur många kartor det blir, men hoppas på en del.

Sprang 25-mannakorten för två veckor sen och det får bli första kartan här. Sprang ju såklart 25-manna också men den banan var allt annat än kul. Nu var medeln ganska löpbetonad också men sträckorna var roligare. Lyckades ju få ett riktigt psykbryt till ettan. Tänkte helt fel om hur långt jag kommit på stigen och vek in för tidigt, ut där det var helt platt och inte ens likt ettan, haha. Sen gick det bra, inga direkta missar. Men som sagt, väldigt mycket löpning och benen var inte superpigga. Slutade 33a i D21 Elit, 6 min efter.